En själ av eld

Jag lyder David Batras råd.

"När livet känns tungt och svårt, luta er tillbaka och konstatera att.. jaha, det här var ju tråkigt."

 

 

Herregud! Det måste väl ändå finnas någon gräns på hur egoisisk man får vara? 

Jag är så sjukt trött på att hen alltid ska hålla på såhär. 

Hoppas att du trillar på en kaktus och rispar upp hela jävla huden! :((

 

 

 XOXO, Eldsjäl

Amen vafan. Till och med mina hörlurar får till det. Hörlurarna brukar alltid "trassla ihop sig" med min datorladdare när de ligger i väskan.. :((

Vet att ni gärna skulle vilja se en bild på dem, men det får ni inte. SNUSKHUMMRAR!!

 

 

 

 

Tänk om ingen av oss egentligen lever. Tänk om vi bara flyter omkring någonstans, i något som verkar vara en evighet, och drömmer. Våra kroppar finns inte. Våra hjärtan finns inte. Våra hjärnor finns inte.

Bara våra själar existerar, någonstans i oändligheten.

Vi kan inte se dem eller ta på dem. Vi har inga ögon att se med eller händer att känna med.

Har vi ens känslor? Sitter känslorna verkligen bara i hjärnan, eller sitter dem i själen?

Eller känner man med hjärtat? Fast om våra hjärtan inte längre finns, då kan vi väl inte längre känna?

Vi flyter omkring, ovetandes om allt, i oändligheten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nä, vi kan inte alltid få vad vi vill ha. 

Men det är okej.

 

 

 

16-åriga Oscar och Rein är födda på samma dag men lever två olika världar, tills de möter varandra av en slump i Tallin och blir blixtförälskade i varandra.

 

~

 

Författarens sätt att föra sig i språket är helt underbart.

Jag kunde inte i mina djupaste drömmar föreställa mig, att man av så ordinära ord, kunde få fram helt enastående meningar. Hans sätt att beskriva känslorna de kände, händelserna, miljöerna. Det var som poesi.

 

Handlingen var riktigt bra.

Det gjorde mig glad att det inte var det typiska "pojke-möter-flicka", utan två människor av samma kön som träffar varandra. Vi lever i 2000-talet, det är dags att inse att kärlek inte handlar om kön, det handlar om personlighet.

 

 

 

14-åriga Johanna får inte ro någonstans.

I skolan är hon utstött, mobbad och misshandlad. I hemmet blir hon misshandlad av sin mamma istället.

Johanna är äcklig, värdelös. Ingen skulle någonsin tycka något annat om henne, tror hon, för det är vad alla säger. Johanna duger inte till någonting.

"Om jag blundar så finns jag inte."

 

Jag finns är en stark självbiografi av Maja-Maria Henriksson och bör inte läsas av de veka.

 

 

Mitt hjärta brinner upp inifrån. 

Varför gör du såhär mot mig?

 

 

 

 

Utan kläder och under täcket med dig.

Jag ligga tyst bredvid dig, dra mina fingrar genom ditt hår.

Dra dig över mig och känna din tunga kropp mot min.

Dina trevande händer på min hud.

Åh, kom hit bara!